Men nu är det skönt när det är lättare att gå ute och man har sett för varje dag hur snön börjar töa bort. Trodde ju först det skulle ta en evighet att få bort all snö eller att det skulle bli rejäla översvämmningar,men inte då. Idag ser det ut som om det kommer bli en fin dag också,för solen börjar redan titta upp. Skönt när man vaknar tidigt och det inte är svart ute,utan man märker att det är ljust ute rätt tidigt och ljust längre på kvällen,snart är det ju sommartid också!
Idag är det dags för besök till barnmorskan,lite nervöst faktiskt,för å se hur magen växt nu på 2veckor och hur det blir med ett tillväxt ul eller inte. Å sedan får jag väl reda på hur min glukosbelastning såg ut. Å inte nog med det,idag blir det prat om förlossningen. Förut har jag tänkt att jag känner mig mognare denna gången inför att föda vaginalt. inte vart rädd alls,när jag väntade melis var jag rädd för första början och fick gå på aurora samtal som innebär att man får prata med en om vad man är rädd för å bearbeta det. Det kändes bra med den hjälpen men sedan blev själva förlossningen inte alls som väntat,det kändes som det sket sig helt å hållet. Var på förlossningen och kämpade 18timmar då det blev kritiskt för Melis i magen och de bestämde sig för akut snitt,men inte nog med det,det värsta var nog att de fick det att låta som om hon var död i magen. Att det funkade inte denna gång men nästa gång kan det nog gå rätt till. Ja tom hennes far uppfattade det som om hon hade lämnat oss,att det inte fanns något att göra men att hon var tvungen att komma ut. Men som tur var så var det inte så,men med tanke på hennes hjärttillstånd i magen så dök det upp som om hon inte skulle leva.
Men det tog rätt hårt på mig,fick tillbringa natten med henne jämte mig i plastbyttan bara,jag kunde inte röra mig för jag var i chocktillstånd och låg bara å skakade å därför kunde jag inte ens få hålla i henne,utan kunde bara ligga jämte å titta på henne,så efetr ett dygn ja då kunde jag äntligen få henne i min famn,men det kändes nästan försent eller jag vet inte vad man ska säga,men jag drabbades av en förlossningsdepression,så ja kunde inte ta till mig henne (hemskt att skriva och berätta men så var det å det är rätt vanligt),det tog närmare ett halvår innan jag kunde ta till mig henne riktigt som min dotter, men min bm berättade att den ena leder till det andra, att förlossningen slutade som den gjorde och sedan att ja inte hade kraft nog att ha henne i famnen å sedan att amningen sket sig också. Men idag är hon verkligen det bästa som finns! >Vet inte vad jag skulle gjort om hon bara skulle försvinna ur mitt liv nu!
Men det jag skulle berätta om nu var att nu,ja NU börjar jag bli riktigt rädd inför kommande förlossningen,det hör väl å andra sidan till i vanliga fall när det väl börjar närma sig men nu grips ja nästan av panik! Jag är skiträdd,dels på tanken att jag kanske är tvungen att åka in själv för att föda om det skulle starta mkt tidigare,inte säkert att sambon är på hemmaplan eller har nära att åka hem. Å dels för att det ska sluta som det gjorde förra gången.
Försöker slappna av å inte tänka på det,men det är lättare sagt än gjort.
Nä nu får jag väcka mitt lilla troll.
Hoppas att det gick bra hos BM:)
SvaraRadera